VoyForums
[ Show ]
Support VoyForums
[ Shrink ]
VoyForums Announcement: Programming and providing support for this service has been a labor of love since 1997. We are one of the few services online who values our users' privacy, and have never sold your information. We have even fought hard to defend your privacy in legal cases; however, we've done it with almost no financial support -- paying out of pocket to continue providing the service. Due to the issues imposed on us by advertisers, we also stopped hosting most ads on the forums many years ago. We hope you appreciate our efforts.

Show your support by donating any amount. (Note: We are still technically a for-profit company, so your contribution is not tax-deductible.) PayPal Acct: Feedback:

Donate to VoyForums (PayPal):

Login ] [ Contact Forum Admin ] [ Main index ] [ Post a new message ] [ Search | Check update time | Archives: 1234 ]


[ Next Thread | Previous Thread | Next Message | Previous Message ]

Date Posted: 02:11:34 08/09/10 Mon
Author: Anna (Sorgsen)
Subject: ~~~ Baxna ~~~

Som ni vet så diagnostiserades Baxna med mjält tumör i våras och vi tänkte först att vi skulle låta operera henne, det kändes mest självklart då. Efter diskussion med en vän tillika veterinär kom vi på andra tankar, nämligen att låta bli operation. Kontentan av det var att mjälten en dag skulle spricka och hon skulle förblöda. Jag tyckte detta lät hemskt och funderade på att låta Baxna få somna in redan då men som veterinären sa:
-Varför då, i dag lider hon inte och har inte ont. Det är du som måste ställa in dig på att du inte kommer att veta när mjälten brister och du måste veta att när det händer så är det slut och antingen hinner ni in till veterinären med henne eller också dör hon hemma.
Så vi bestämde oss helt enkelt för att Baxna skulle med på semestern och att hon skulle få leva precis som vanligt och i dag känns det otroligt bra, att vi gjorde det valet, speciellt med tanke på att en operation av tumör i mjälten inte alltid är så lätt och att oftast så får de bara LITE mer tid. Jag har också pratat med många hundägare vars hundar haft tumör i mjälten och de har valt att operera, deras hundar har inte levt speciellt mycket längre än vad Baxna gjorde med tumören.

Så i går den 1 augusti 2010 klockan 8 på morgonen hittade jag Baxna på köksgolvet. På ett ställe där hon aldrig brukar ligga. Hon viftade på svansen så att den slog hårt mot golvet.
-Näe men varför ligger du här? Frågar jag och böjer mig ner och klappar henne på huvudet. Hon tittar med trött blick på mig men orkar inte lyfta huvudet. Jag försöker få henne att resa sig men hon gör inte en till stymelse till att försöka resa sig ens. Efter det går allt väldigt fort på 15 minuter sitter hela familjen påklädda i bilen med Baxna på väg in till Bagarmossens Djursjukhus.
Jag ringer de för att meddela att vi är på väg in och berättar om tumören i mjälten som nu brustit och säger att hon ska avlivas nu med detsamma.
Tomas, Juna och jag hinner ta farväl av vår älskade vän när hon är vid medvetande.
Allt går mycket fort och innan jag ens hunnit ställa in mig på att detta är slutet för Baxna så är hon borta. Hon avlivades som sig bör med lugnande först.
Hennes hjärta ville inte riktigt släppa taget, det flimrade en stund innan det gav upp. Och när veterinären säger:
-Nu är det tyst här inne. Då kändes det som om jag hoppade ut i världs alltet, jag förlorade fotfästet för en stund och trodde ett tag att jag skrek: NEJ, inte än…vi är inte färdiga med varandra!
Inombords trasades jag sönder men jag skrek aldrig, jag bara la mitt ansikte mot hennes mjuka, fortfarande varma päls och grät. Tunga tårar som gjorde ont ända in i själen.

Åh, denna älskade hund…jag finner inte de rätta orden för att förklara min kärlek till henne. Sedan den dagen parningen gjordes, när hon bara var ett litet frö i Inez mage, har jag vetat att hon ,Baxna, skulle vara något alldeles speciellt.
Att jag fick följa henne från hennes första till sista andetag är en stor gåva. Och jag vet att även om jag i dag är tyngd av sorgen så kommer jag när såren läkts kunna vara otroligt tacksam över denna gåva.
Det är få förunnat att få träna en rottweiler vars bästa belöning är att få arbeta mer. Baxna var sån, hon ställde upp med allt hon förmådde. RAS-SM 2008 var ett sådant tillfälle, trots smärtor i tass och armbågar så levererade hon så att det räckte till en uppflyttning till elitklass spår.
Det var vår sista tävling, hon ville mer men hennes kropp orkade inte. Vi provade simning, kiropraktor, mediciner men inget gav henne tillräcklig lindring för att klara av hoppen och krypen samt inkallningen i elitklass. Vi nöjde oss med hennes sällskap och trodde att vi skulle få ha henne många år framöver.

Baxna blev 10 år och 4 månader och jag vet att många anser det som en hög ålder på en rottweiler men jag såg inte henne inte som gammal. Hon hade kvar glimten i ögat och med hennes ständiga leende såg hon ut som hon gjorde som unghund, en riktig liten spillevink med massor av humor.
Denna vänliga hund som aldrig gjorde en fluga förnär, inte så modig men alltid positiv med en härlig förväntan om att precis allt och alla var snälla, hon var ett föredöme för rasen.

Hon fattas oss nått så fruktansvärt…kvällarna är tomma, innehållslösa och ångestladdade.
Tårarna tar aldrig slut och hennes doft och ansikte är som fastetsat på min näthinna.
Saknaden är outhärdlig och det blir bara värre och värre, speciellt då jag också på detta sätt tar ett farväl av rottweiler som ”min” ras.

Tack för alla fina ord om Baxna och vår sorg och ett speciellt STORT tack till Ullis & Stefan för den otroligt fina och stora blombuketten.

[ Next Thread | Previous Thread | Next Message | Previous Message ]


Replies:



Post a message:
This forum requires an account to post.
[ Create Account ]
[ Login ]
[ Contact Forum Admin ]


Forum timezone: GMT-8
VF Version: 3.00b, ConfDB:
Before posting please read our privacy policy.
VoyForums(tm) is a Free Service from Voyager Info-Systems.
Copyright © 1998-2019 Voyager Info-Systems. All Rights Reserved.